 |
| Det finns mer än 90 olika varianter av pneumokocker i världen. Pneumokockvaccinet skyddar mot de sju allvarligaste och vanligast förekommande varianterna i Sverige. Pneumokocker kan ibland orsaka lunginflammation (pneumoni), blodförgiftning (sepsis) och hjärnhinneinflammation (meningit) hos små barn. Dessa sjukdomar kallas för invasiva pneumokockinfektioner och inträffar när bakterien har nått djupt in i kroppens vävnader. |
Det finns en något ökad risk för smitta om barnet är under 2 år, vistas på dagis och har upprepade virusinfektioner, speciellt under vinterhalvåret. Om ditt barn befinner sig i riskzonen för att drabbas av pneumokockinfektion, bör du kontakta läkare för vaccination. Vaccinationen ger ett gott skydd mot de aggressiva sjukdomsförlopp som pneumokocker kan orsaka.
Det går inte alltid att avgöra vilken väg bakterien har tagit, då vägarna kan vara många. Det krävs i första läget att bakterien har tagit sig igenom kroppens olika barriärer som huden eller slemhinnebarriärer i näsa, svalg eller lungor. Nästa steg för bakterien är att spridas via blodbanan från antingen lungorna eller öron/näsa- och svalgregionen.
Allvarliga tillstånd
Invasiva pneumokockinfektioner är mycket allvarliga tillstånd, vilka i värsta fall kan leda till obotliga skador som dövhet, balansrubbningar och inlärningssvårigheter. Det kan leda till livslånga handikapp, eller till och med döden. Tillstånden måste behandlas på sjukhus.
Barn och äldre är särskilt känsliga
Barn under två år och personer över 65 år löper störst risk att drabbas av invasiv pneumokockinfektion.
Miljontals barn vaccineras utomlands
I Norge, Danmark, England, Frankrike, Tyskland och USA vaccineras alla barn med pneumokockvaccin i nationella barnvaccinationsprogram. Resultatet är att långt färre barn drabbas av svåra infektioner, förekomsten av resistenta bakterier har minskat och äldre människor som har kontakt med barn får färre pneumokockinfektioner.
Socialstyrelsen har beslutat att införa pneumokockvaccin i det allmänna barnvaccinationsprogrammet från och med 1 januari 2009. Det ges vid barnets ålder 3, 5 och 12 månader.
Kontrollerad: 2010-04-10 |
